Ja, det här är egentligen helt irrelevant men ändÃ¥ en stor (gigantisk) personlig händelse. Jag bör väl börja med att beskriva min hysteriska rädsla (läs fobi) för hÃ¥rfrisörer. Har aldrig haft nÃ¥gra större problem med att gÃ¥ till tandläkaren eller till läkaren. Men hÃ¥rfrisörer däremot…

Började när jag var kanske sju Ã¥r och precis skulle börja skolan, mamma drog iväg mig till frisören och där skedde nÃ¥got som jag bara kan beskriva som en luggkatastrof. Japps, jag sÃ¥g ut som en idiot i ett Ã¥r tills skiten hade växt ut igen. Efter det har ett flertal ”olyckor” inträffat sÃ¥ snart jag ska klippa mig. Tydligen är mitt hÃ¥r exeptionellt svÃ¥rt att klippa, det lyckas liksom alltid bli fel och konstigt och av nÃ¥gon mystisk anledning anser de frisörer jag träffat att ”Ã¥ttitalsrufs” är den ultimata frisyren (det är INTE det!). Nu när jag är äldre och kan tala för mig själv brukar jag inleda ett frisörbesök med att förtydliga att den ENDA frisyren jag kan ha är rufs. Frisörerna tar, utan undantag, detta som en utmaning… en utmaning de är dömda att förlora. Det är först efterÃ¥t de inser att de helt enkelt hade fel, vid det laget har jag oftast redan börjat fundera pÃ¥ vilken sorts mössa jag ska bära de närmsta veckorna.

Men så igår hände det något. Vid halvsex-tiden igår sprang jag, mot bättre vetande, runt i hela Linköing för att hitta en frisör som hade en drop-in-tid för mig. Jag har i flera veckor verkligen (verkligen!) behövt göra något åt mitt hår. Det har visserligen alltid levt sitt eget liv men den senaste månaden har det varit katastrofalt. Kortfattat; hade jag inte klippt mig hade det varit anledning till ett misstroendevotum. Då inträffar det magiska, för första gången lyckades en frisör tämja mitt hår. Lyckan är total .

Behöver jag nämna att jag aldrig mer går till någon annan när jag ska klippa mig .

Skriv en kommentar