Jag ska skriva en mängd olika texter idag, bÃ¥de till Filosofen och inför olika möten framöver, till exempel ska jag skriva diskussionsunderlag till STOR-FUM (alla tre kÃ¥rernas fullmäktige träffas och har möte tillsammans, därav ”STOR-delen” i STOR-FUM ), ledaren till filosofen och förslag pÃ¥ propositioner till vÃ¥rt fullmäktigemöte den 12/11.

Jag blir alltid lite melankolisk och fundersam när jag ska skriva, det är liksom så jag fungerar (satt och var melankoliskt i månader när jag skrev mina uppsatser också ). Idag funderar jag främst på vart sjutton oktober tog vägen (?!).

Det var soligt och varmt ute och man kunde sitta på en uteservering och dricka kaffe i timmar (JAG kan sitta på en uteservering och dricka kaffe i timmar ), det var ljust när jag vaknade och ljust när jag gick hem från jobbet (sanning med modifikation, det var ljust de flesta dagar när jag gick hemåt ). Så plötsligt en dag vaknar jag och upptäcker att det är kallt och mörkt. Hade jag råkat ställa klockan en timme tidigare än vanligt?

Nej, det var hösten som infunnit sig med allt vad det innebär, mörker när jag går till jobbet, mörker när jag går hem från jobbet, regn, löv på marken, höststormar, blåst, flyttfåglar, you name it. Jag noterade inte nämnvärt att det var varmt och ljust ute när det var varmt och ljust ute, men saknar det som satan nu när det inte är det längre. Hösten är verkligen på riktigt här nu (även om just idag faktiskt är en soldag, en kall soldag med ändock en soldag) och precis som varje år är det bara att leva sig igenom den. Misströsta inte, det är ju trots allt vår igen om en sisådär 6 månader .

Och vart hittar du mig nu då? Tja, dagtid (och vissa kvällar) befinner jag mig på universitetet och på kvällstid och helger sitter jag på en uteservering och drickar kaffe i timmar. Krävs lite mer kläder, lite mer vilja, men skam den som ger sig !

Jag skulle vilja skriva nÃ¥got roligt och spännande idag, nÃ¥got som skulle revoultionera studentvärlden, nÃ¥got som skulle fÃ¥ alla att stanna upp och tänka ”ja, hon har rätt”. Men det blir tyvärr inget sÃ¥nt idag (eller kanske aldrig ). Idag är schemat fullspäckat frÃ¥n klockan 8.30 till 22 nÃ¥gonting ikväll.

Nu pÃ¥ dagen är det kvartstidsavstämning med styrelsen (ska bli skitkul !) och senare pÃ¥ kvällen ska jag pÃ¥ rektorsmiddag med Mille. DÃ¥ ska vi (jag och Frida och de andra presidierna) snacka studentpolitik och vi har inte lyckats ha ett möte än om vad vi ska prata om. Jag hoppas det löser sig. Det är vid sÃ¥dana här tillfällen dom där 60 hp i ”panikplanering” kommer till sin fulla rätt .

Nu är jag redan försenad till kvartstidsavstämningen (som jag ska hålla i ) så det är dags att starta den här dagen. På återseende imorgon .

Idag sitter jag och skriver på de olika texterna jag behöver bli färdig med, filosofen, bloggen, inför kvartstidsavstämningen. Mycket skrivande blir det och jag trivs ganska så bra med det. Får filosofera runt varför man säger studentryd och människoryd varför studenthemmet kallas hemma och mammas och pappas hus kallas hemhemma. Är studentlivet bara en parantes? Ett mellanstopp på vägen mot livet som det ska vara?

Jag har i runda slängar levt i Linköping i fem år vid det här laget och jag ska helt ärligt säga att det var först när jag flyttade ner till stan, bort från studentkollektivet, som jag först började känna att Linköping kanske ändå hade blivit mitt hem. Jag hade flyttat från studentlinköping till människolinköping. Det verkar som att det någonstans finns en gräns för vad (vem?) som är student och för vad som tillhör verkligheten. Eller?

Jag flummar inte bara utan försöker också få saker gjorda . Kollar mailen, försöker få en bild av hur jag/vi ska jobba i styrelsen framöver och sitter som sagt och skriver. Mycket uppdragsgivaransvar och försök till att tänka lite långsiktigt i planeringen idag. Än så länge med varierande resultat .

Jag har dille på möten och ska sluta tjata om dom (se gårdagens inlägg), det är dock svårt eftersom det (enda) jag gör just nu är att förbereda möten . Jag har i alla fall gjort ett hängivet försök att hitta något annat att skriva om. Inspirerad av TEAM-dagarna (som just nu pågår i C-huset på campus Valla) funderar jag på hur arbetsmarknaden och framtiden ser ut. För vissa finns det gott om jobb och för andra är tillgången, låt oss säga, något begränsad, eller kanske snarare, vägen är snårig fram till drömjobbet .

Efter lite efterforskningar (sökfunktioner pÃ¥ olika tidningars hemsidor) hittade jag en intressant rubrik i Svenska Dagbladet rörande ämnet arbetsmarknad. Rubriken lyder; Spioner sökes pÃ¥ facebook (!). Nyfikenheten över rubriken pÃ¥ artikeln fick mig att logga in pÃ¥ facebook, kika pÃ¥ sidan, klicka vidare till deras huvudsida och göra ”operational officer challange”. Det visade sig att jag har dolda talanger (och nej, jag fuskade inte ). Med 8 av 8 rätt kan jag möjligtvis ha en karriär inom agentvärlden . Spännande, spännande.

Så för alla er som är lite osäkra på vad ni vill göra med era liv, en period som agent kanske kan vara en idé ? Själv tror jag att jag lägger dom planerna på is ett tag framöver (framförallt med tanke på att jag i dagsläget redan jobbar på mitt drömjobb (vilket också är lite av ett problem, vad gör man när man redan jobbat på sitt drömjobb när man är 25?)).

Det blev mycket svammel idag men jag höll iaf löftet om att inte tjata om möten, ha!

Eftersom jag varit student ett tag har jag bortprioriterat oväsentligheter som till exempel tandläkarbesök. Vilket har fungerat alldeles utmärkt. Fram tills igår. Plötsligt börjar det göra ont, riktigt ont. Efter sjuksköterskekonsultation och en natt med betydligt mindre sömn än vad som normalt behövs insåg att att det var dags. Inte så att jag gick till tandläkaren, nejdå, eftersom det framförallt gör ont runt tanden tänkte jag vara smart (läs: spara pengar ) och gick således till min vårdcentral. Väl där fick jag domen, inflammation som resulterade i en penicillinkur för min del. Och inte nog med det, det sista karln säger är att jag måste till tandläkaren när svullnaden lagt sig. Kul.

På grund av ovanstående kommer min närvaro här vara något sparsam de närmsta dagarna, räknar med att vara tillräckligt kurerad för att kunna åka på LiU-utbildningen nr 2 på söndag.

Var pÃ¥ filosofiska spelen igÃ¥r. Det regnade. Mycket. i somras köpte jag ett par fina röd stövlar, tror ni jag hade pÃ¥ mig dom? Nä, precis. Jag har lämnat dom ute pÃ¥ landet, ”för det är ju bara där jag kommer behöva stövlarna”. Inte speciellt smart. Jag hade verkligen behövt stövlarna igÃ¥r. Det är nämligen sÃ¥ att de enda skorna jag har som inte har hÃ¥l i sulan är ett par converse. Converse är bra till mycket men dom är definitivt INTE vattentäta.

Det tog ungefär fem minuter ute i vallamassivets gräs innan jag var genomblöt om fötterna. Det tog ungefär två timmar att tina upp när jag hade kommit hem. Alltihopa har fått sina konsekvenser idag. Har trots relativt hög panodilkonsumtion fortfarande ont i hela kroppen. Men var, på grund av LUST-mötet, tvungen att gå till jobbet idag. Att hålla i ett möte när man känner sig sjuk, är trött, inte har några rökpauser och precis innan lunch är inte optimala förutsättningar för att göra ett bra jobb. Jag ska bättra mig till nästa gång .

Nu är det dags för mig att gå hem och kurera mig.

Ja, det här är egentligen helt irrelevant men ändÃ¥ en stor (gigantisk) personlig händelse. Jag bör väl börja med att beskriva min hysteriska rädsla (läs fobi) för hÃ¥rfrisörer. Har aldrig haft nÃ¥gra större problem med att gÃ¥ till tandläkaren eller till läkaren. Men hÃ¥rfrisörer däremot…

Började när jag var kanske sju Ã¥r och precis skulle börja skolan, mamma drog iväg mig till frisören och där skedde nÃ¥got som jag bara kan beskriva som en luggkatastrof. Japps, jag sÃ¥g ut som en idiot i ett Ã¥r tills skiten hade växt ut igen. Efter det har ett flertal ”olyckor” inträffat sÃ¥ snart jag ska klippa mig. Tydligen är mitt hÃ¥r exeptionellt svÃ¥rt att klippa, det lyckas liksom alltid bli fel och konstigt och av nÃ¥gon mystisk anledning anser de frisörer jag träffat att ”Ã¥ttitalsrufs” är den ultimata frisyren (det är INTE det!). Nu när jag är äldre och kan tala för mig själv brukar jag inleda ett frisörbesök med att förtydliga att den ENDA frisyren jag kan ha är rufs. Frisörerna tar, utan undantag, detta som en utmaning… en utmaning de är dömda att förlora. Det är först efterÃ¥t de inser att de helt enkelt hade fel, vid det laget har jag oftast redan börjat fundera pÃ¥ vilken sorts mössa jag ska bära de närmsta veckorna.

Men så igår hände det något. Vid halvsex-tiden igår sprang jag, mot bättre vetande, runt i hela Linköing för att hitta en frisör som hade en drop-in-tid för mig. Jag har i flera veckor verkligen (verkligen!) behövt göra något åt mitt hår. Det har visserligen alltid levt sitt eget liv men den senaste månaden har det varit katastrofalt. Kortfattat; hade jag inte klippt mig hade det varit anledning till ett misstroendevotum. Då inträffar det magiska, för första gången lyckades en frisör tämja mitt hår. Lyckan är total .

Behöver jag nämna att jag aldrig mer går till någon annan när jag ska klippa mig .